”Minusgrader”

Påminde mig igår om att det var fem år sedan Tomas Tranströmer (14/4 1931 – 26/3 2015) dog. Hans texter tillhör de bästa jag känner. Och de är dessutom aktuella.

Tänker särskild på ”Minusgrader”, ur Sanningsbarriären från 1978. Den börjar så här: ”Vi är på en fest som inte älskar oss.”

Det är så jag upplever livet just nu i dessa svåra dagar – som en fest som inte älskar oss. Och vidare heter det: ”Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.”

Ok, ingen fest, tänker jag. Men i alla fall en växlingsbangård. Kanske trist och grå, fast då finns det ju åtminstone flera spår att välja på.

Och vad står klottrat på vagnsdörrarna? Jag blir lite nyfiken där: ”Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga.”

Alltså ändå bara tungt och grått? Nej, det finns sol, det flyktigt sköna och ett tilltal fullt av förståelse. Man måste bara titta och lyssna noggrant:

”Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: ’Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.’ I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.”

Ja, det vet vi ju, att ljuset finns alltid i slutet av tunneln, även i slutet av corona-tunneln. Även om det kommer att ta lång tid: ”Ljuset växer sakta som vårt hår.”

Be the First to comment.