I början av 2019 fick jag som rektor för Högskolan Väst frågan om att vara gästkrönikör i tidningen Ttela. Totalt blev det 14 krönikor som jag nu samlat i en skrift för den som har en stund över.

Att skriva krönikor var nytt för mig och det var inte helt enkelt att formulera det jag ville säga på bara 2 500 tecken. Men efter en tid vande jag mig och började uppskatta att sätta personliga upplevelser i en bredare samhällskontext.

Åsikterna som speglas i krönikorna är mina. De ger uttryck för min syn på demokrati, människovärde och mänskliga rättigheter. En syn som är rotad i västerländsk humanism och som utgör fundamentet i svensk grundlag såväl som i den värdegrund som vägleder vår verksamhet vid Högskolan Väst.

Men de ger också uttryck för min syn på högre utbildning och vad en högskola både kan och ska vara. För precis som jag skriver i en av mina krönikor så är en högskola mer än vad man kan mäta och se. För mig är det inte helt tydligt var akademins påverkan på samhället börjar och slutar. Det beror förmodligen på att det inte finns en sådan gräns.

Detta är särskilt applicerbart på Högskolan Väst som är en samhällsaktör med drivkraften att bidra konkret till en positiv samhällsutveckling. Jag är övertygad om att medmänsklighet, nyfikenhet och innovation är sättet vi möter de samhällsutmaningar vi står inför. Människans inneboende vilja att förbättra och utveckla sig och sin omgivning är central. ”Den mänskliga faktorn”, som ofta ses som något negativt när den jämförs med tekniken, menar jag är nyckeln till framgång.

I denna process spelar akademin en avgörande roll genom att stärka synen på kunskap, utbildning och oberoende forskning. Om mina krönikor kan vara ett litet bidrag till det så har de tjänat sitt syfte.

Till krönikorna