En (h)ärlig lögnare fyller 75 år – Grattis Pippi Långstrump!

Idag vill jag dela med mig av mina tankar kring Pippi Långstrump och hylla henne på 75-årsdagen genom en essä jag skrivit för Borås Tidning som publicerades idag. Håll tillgodo!

I november 1945 utkom ”Pippi Långstrump” av Astrid Lindgren. Hennes ursprungliga version hade då dels blivit refuserad av förlaget Bonniers året innan, dels arbetats om för publicering hos Rabén & Sjögren. Det har skrivits och sagts en hel del om denna barnbok och alla har väl sin egen relation till den. För egen del ser jag den som en härlig barnbok men även som en del av världslitteraturen – som aktualiserar etiska och existentiella frågeställningar.

Foto: Anders Wiklund/TT

Hur går det påståendet ihop med en kaxig huvudfigur som har en osannolikt stor kraft och en omåttlig fantasi som får henne att ljuga hejdlöst? Redan vid Pippis första möte med Annika och Tommy berättar hon att folk i Egypten går baklänges samt att folk i Bortre Indien brukar gå på händerna. När Tommy invänder direkt: ”Nu ljuger du allt”, svarar Pippi: ”Ja, du har rätt. Jag ljuger, sa hon sorgset.” Lite senare bekräftar hon Annikas ord om att det är fult att ljuga och lägger till: ”Så om jag skulle råka till att ljuga någon gång, så får ni försöka förlåta mig […]. Vi kan väl vara vänner ändå, säg? – Javisst, sa Tommy och kände plötsligt att det här nog inte skulle bli en av de tråkiga dagarna.”

Hela den dialogen fanns inte i den ursprungliga Pippi-versionen. Vilket är intressant för nu förhandlas det plötsligt en berättarteoretisk fråga av etisk karaktär i början av en barnbok! Frågan det handlar om är skillnaden mellan att ”blåljuga” och att, liksom, ”ljuga ärligt”. Det senare skulle i Torgny Lindgrens roman ”Pölsan” nog kallas det ”sannfärdiga ljugandet” där varje ord och varje skiljetecken både ska ”vara fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig”. Det är det berättare ägnar sig åt och som markeras genom att till exempel skriva begreppen ”roman” eller ”barnbok” på en bok eller genom att tala om för en lyssnare att man berättar en ”saga” eller ”skröna”.

Införandet i Borås Tidning den 30 november.

Detta har dock inte Pippi gjort och hon erkänner ”sorgset” att hon ljugit. Dessutom föreslår hon ett kontrakt genom att profylaktiskt be om förlåtelse ifall hon ”skulle råka till att ljuga någon gång” framöver. Tommys agerande, assisterat av Annika, har gjort Pippi till en ”ärlig lögnare” samt lett till att en jämbördig relation mellan berättare (Pippi) och lyssnare (Tommy och Annika) upprättats. De ”kan väl vara vänner ändå” – nu när Pippi markerat att inte allt hon berättar är ”sant”.

Det finns i skönlitteraturen ett lika prominent som absurt exempel på en dialog som havererar för att varken berättaren eller lyssnaren tar sitt etiska ansvar på allvar vilket har till följd att inte bara samtalet utan även relationen mellan dem havererar. Det finns i Knut Hamsuns roman ”Svält” (1890) som enligt Astrid Lindgren har haft stor betydelse för henne och för Pippi: ”Kanske hade Pippi Långstrump aldrig blivit en så enorm lögnerska om inte Hamsun hade suttit på en träbänk och stormljugit om den vidunderlige Happolati”, skriver hon under vinjetten ”Min Bok” i Expressens läsextra 1974.

I Hamsuns roman dukar berättaren upp en vild lögnhistoria om denne herr Happolati, en figur som han uppfinner ’på uppstuds’ i ett samtal och påstår vara hans hyresvärd, tillika tidigare minister i Persien samt uppfinnare av den elektriska psalmboken vars bokstäver lyser i mörkret. Han blåljuger hejdlöst om denne Happolati för en gammal man som slagit sig ner bredvid honom på en bänk. Men till det absurda i scenen hör att den mannen inte säger ifrån utan tvärtom uppger att han minsann känner herr Happolati mycket väl. Lyssnarens motsägelse uteblir vilket gör berättaren allt mer rasande så att han toppar sina lögnhistorier om Happolati hela tiden för att provocera fram en motreaktion. Men till slut går den gamle mannen bara sin väg och berättaren som följer honom med blicken anser sig aldrig har sett en ”oærligere, lastefuldere Ryg end denne”. Skulden för det havererade samtalet läggs över på honom. Han har visat sig vara en ohederlig, oärlig lyssnare. Och nej, de kan inte vara vänner ändå.

Astrid Lindgren berättar hur hon skrattat över denna scen och hon hade den förmodligen i bakhuvudet även när hon inför publicering av ”Pippi Långstrump” flikade in en dialog mellan Pippi, Annika och Tommy. Den förs emellertid inte ad absurdum som hos Hamsun utan etablerar tvärtom en hållbar relation mellan barnen. En direkt förbild är ordet ”Kuboå” som berättaren i ”Svält” hittar på och som inte betecknar någonting. Precis som ordet ”spunk” som Pippi uppfinner.

Även andra motiv finns det förebilder för, till och med för dvärgarna med det extra långa öronen som de använder som regnkappa. Sådana dvärgar finns senast sedan Pigafetta (ca 1491-1534) och hans skildring av Magellans världsomsegling. Den, inklusive dvärgarna kan Astrid Lindgren ha känt till genom boken ”Magellan” (1937) av Stefan Zweig. Där är det hungern och en omåttlig nyfikenhet som driver Pigafetta och folket omkring honom att hitta på de mest fantastiska berättelserna. Så även den om dvärgarna med de långa öronen som de använder det ena som säng och det andra som sängtäcke när de sover.

Så betraktat är ”Pippi Långstrump” en barnbok som ställer sig i en stor berättartradition och som, om än lekfullt, förhandlar en berättarteoretisk fråga av etisk karaktär med en blinkning mot Happolati-scenen hos Hamsun.  Den frågan är högst aktuell i fejknyheternas tid som ställer högsta krav på mottagarnas kompetens och mod att säga ifrån. Det behövs fler mottagare som Tommy som tar sin roll som recipient på allvar och får alla de som skapar texter att ta sitt etiska ansvar på allvar.

Däremot verkar det inte finnas bot mot den existentiella ensamhet som Pippi delar med många stora berättare och inte minst med sin uppfinnare Astrid Lindgren som själv beskrivit sig som ensam och fattig när hon var ung. ”Hon … hon ser så ensam ut på nåt vis”, är Annikas sista replik i berättelserna om Pippi Långstrump. Det skulle kunna finnas lindring mot ensamheten: ”Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne, sa Tommy. Men Pippi bara stirrade framför sig med drömmande ögon. Så släckte hon ljuset.”

Grattis på födelsedagen, Pippi! Vi vinkar åt Dig och hoppas att Du har en fin dag i Söderhavet eller var du nu än är.  

Be the First to comment.