Vi har en unik chans!

När vi i mars förra året började inse att vi hade med en pandemi att göra och började ställa om till distansundervisning och examination på distans hade vi förhoppningen att snart, dock senast till höstterminen, kunna återgå till det normala igen. Sedan kom hösten och med den en insikt om att pandemin var långt ifrån över. Vi fick inse att fler och fler smittades och att vi dessutom har med ett muterat virus att göra. Efter högskoleprovet som regeringen drev igenom eskalerade situationen avsevärt och de restriktioner som gäller nu i januari månad är de hårdaste vi har sett. Både i Sverige och i Europa. Vi kommer således inte tillbaka till ett ”normalläge” år 2021 utan jag var tvungen att fatta ett beslut som går ut på att vi planerar för distansundervisning och examination på distans under hela vårterminen.

Det är många som längtar tillbaka till ett normalläge och att allting ska bli som det varit innan. Och det är förståeligt. Samtidigt finns en osäkerhet kring hur länge vi får vänta på att vi är där igen, även om vi sätter vårt hopp till vaccinet just nu. Bortsett från att det är oklart när vi kan återgå till det normala är det även oklart hur lång eller kort tid det tar innan vi konfronteras med nästa nya pandemi. För det är ju det många forskare har varnat för under en längre tid – att det bara är en tidsfråga tills en pandemi kommer att bryta ut och att vi framöver har att räkna med en pandemi vart tionde år. Vilket utgör en påfrestning för jordens befolkning som på sikt kommer att vara alldeles för stor.

När det gäller virus som HIV, Ebola eller Corona finns det en gemensam nämnare för deras utbrott. Nämligen att människan har kommit i kontakt med smittbärande djur och smittats av viruset den vägen. Läser man David Attenborough’s bok ”Ett liv på vår planet – en vision för framtiden” och följer hans och många forskares resonemang så beror detta i sin tur främst på att vi människor på olika sätt drastiskt har minskat biodiversiteten på jorden:

– bland annat genom att minska vildmarken och minska beståndet av framför allt de stora vilda djuren vilket resulterar i att de små smittbärande djuren kan föröka sig. 1937 fanns det 66 procent vildmark på jorden, år 2020 är det bara 35 procent.
– bland annat genom att öka koldioxidutsläppet vilket försurar våra vattendrag och hav. 1937 var utsläppet 280 ppm (parts per million), år 2020 är det 415 ppm.
– bland annat genom behovet av att odla mark för att få fram föda till en dramatiskt ökande befolkningsmängd på jorden. 1937 fanns det 2,3 miljarder människor på jorden, år 2020 är vi 7,8 miljarder människor som behöver mat. Idag står 96 procent av alla däggdjurs biomassa på jorden av oss människor och de djur vi föder upp för att äta; människan står för en tredjedel och våra domesticerade djur – huvudsakligen kor, grisar och får – svarar för drygt 60 procent. Resten av däggdjuren – alla vilda djur, från möss till elefanter och valar – svarar för bara 4 procent. (s. 98)

Tyvärr är Attenborough’s bok ingen sagobok. Det vill säga – det finns inget lyckligt slut. Det finns några förslag hur vi, och det så snabbt som möjligt, globalt kan hjälpas åt så att medeltemperaturen år 2100 inte ligger fyra grader högre än idag (mer än en fjärdedel av jordens befolkning skulle leva på platser med en medeltemperatur över 29 grader, vilket idag motsvarar medeltemperaturen i Sahara). Vilket skulle innebära att permafrosten tinar och inte längre binder de 1 400 gigaton kol som den gör idag (fyra gånger mer än människan lyckats att släppa ut under de senaste 200 åren). Vilket skulle innebära att 500 kuststäder skulle försvinna från jorden. Vilket skulle innebära att över en miljard människor skulle tvingas till den största påtvingade massflykten i världens historia.

Den här bilden är många forskare överens om. En apokalyptisk situation väntar några av oss som läser de här raderna idag, men med all säkerhet väntar detta även våra barn, barnbarn och inte minst dagens studenter. Nästa pandemi är bara en tidsfråga om forskarna har rätt. Det innebär i så fall att vi aldrig mer kommer återgå till det ”normala” annat än bara temporärt. Och snart kommer pandemin och följderna av miljöförstöringen vara det normala som vi måste hantera.

Vi på Högskolan Väst har en unik chans att tillsammans med våra studenter adressera de här frågorna. Vi har en unik chans att förbereda oss alla på det som hotar och väntar oss i framtiden. Vi har en unik chans att agera så att det värsta scenariot som målas upp idag inte kommer att få den apokalyptiska dimension som befaras idag. Vi har en unik möjlighet att genom kunskap bidra till hållbara lösningar.

Jag tror att det är farligt att blunda och att prata om återgång till det ”normala” i termer av före covid-19. För det var före covid-19 vi människor började bädda för både pandemi och för en situation som kommer att få världens ekobalans oåterkalleligt ur balans.

Jag önskar oss alla insikt och mod att förändra världens situation till det bättre så att även våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kan leva ett värdigt liv på jorden. Jag önskar oss alla att vi explicit och modigt adresserar dessa frågor i den undervisning och forskning som bedrivs på vår högskola. Jag önskar er och oss alla ett gott nytt år 2021.

Be the First to comment.