Studenter, Utbildning

Akademisk frihet – även för studenter!

I fredags den 5 mars hade jag förmånen att medverka i den första delen av ”Läckan Lajv” – Högskoleläckans egen serie om akademisk frihet. Högskoleläckan är en grupp på Facebook som tycker och tänker kring sådant som rör högskolesektorn. Gruppen har drygt 18 000 medlemmar. Högskoleläckan firar sitt 10-årsjubileum med den serien, och det första avsnittet handlade om studenternas akademiska frihet.

På fotot från sändningen ”Läckan Live” syns förutom jag själv Ulf Dalnäs (moderar Högskoleläckan), Caroline Sundberg, Simon Edström samt Daniel Brandt.

Studenternas akademiska frihet är inget som är stipulerat i grund- eller högskolelagen och har inte använts som begrepp i diskussionen om den akademiska friheten. Jag började använda mig av begreppet när jag i höstas skrev ett avsnitt i en SUHF-rapport som handlar om examensmål i förhållande till akademisk frihet och lärosätenas autonomi. Hur står det till med autonomin när den svenska regeringen på detaljnivå bestämmer vilka examensmål som ska finnas i en utbildning? I vissa fall finns det upp till 29 stycken examensmål!

I min del av rapporten redogör jag för hur man i Tyskland ser på akademisk frihet och lärosätenas autonomi och vem det är som definierar examensmålen. Frågan blev då snarare varför den tyska regeringen aldrig skulle ge sig in i en sådan detaljstyrning. Tyskland är ett land där akademisk frihet och lärosätenas autonomi är oerhört centrala, och i motsvarande internationella rankningar faller Tyskland mycket väl ut. Det kanske inte är konstigt med tanke på att man där har dåliga erfarenheter av totalitär styrning och vet vad som kan hända om landets konstitution gör det möjligt att en sittande regering kan röja de demokratiska grundpelarna ”över en natt”. Därför lades det stora ansträngningar på att säkra demokratin i grundlagen efter andra världskrigets slut.

Den akademiska friheten är säkrad i den tyska grundlagen och avser friheten i vetenskap, forskning och undervisning. Lite mer konkret handlar det om tre grundläggande friheter: forskningens frihet, undervisningens frihet och studenternas frihet.   

Forskningens frihet garanterar att forskarna är fria vad gäller val av metod samt värdering och spridning av forskningsresultaten.

Undervisningens frihet (som inte är lagskyddad i Sverige) betyder att lärarna kan gestalta sina undervisningstillfällen (föreläsningar, övningar, seminarier osv.) fritt vad gäller innehåll [utifrån kollegialt överenskomna ramar] och metod och får fritt yttra sina vetenskapliga och konstnärliga resultat.

– Studenternas frihet (eller mer ordagrant översatt: studiernas frihet) betyder att studenterna själva får välja kurser eller moduler inom ramen för berörd studie- och examensordning, att de får erövra en egen vetenskaplig uppfattning samt ska uppmuntras att yttra den även om den skulle strida mot lärarens uppfattning eller mot rådande vetenskaplig eller konstnärlig konsensus (”Lehrmeinung”).

Även om Sverige inte ligger i topp i internationella rankningar rörande den akademiska friheten, kan studenternas frihet ändå anses vara relativt stor i ett demokratiskt land som Sverige. Inte minst om man jämför med länder där studenter hamnar i fängelse för att de fritt uttalat sin åsikt och där professorerna kan vara en del av ett totalitärt system. Ropet efter akademiska frihet kan i dessa totalitära länder snarare stärka dessa professorers ställning och oinskränkta makt på ett ur ett demokratiskt perspektiv oönskat sätt. Frågan är således komplex och måste ses i en global kontext. Dessutom behöver man i de enskilda fallen se skillnaden mellan grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter i allmänhet och den specifika akademiska friheten i synnerhet.

Tillbaka till det svenska perspektivet och frågan om större valmöjligheter för studenterna, till exempel i form av ett, kanske till och med mångdisciplinärt kursutbud. Regeringens inflytande på högre utbildning och examensmålen ökar risken för stoffträngsel, fragmentering, ytlighet på bekostnad av djup, kvalitet och generisk över tid hållbar kunskap. Lärarutbildningen är ett exempel på en hårt styrd och reglerad utbildning. För att skapa ett större utrymme för studenternas valmöjlighet behöver den statliga detaljstyrningen minskas kraftigt. Ökade valmöjligheter för studenterna skulle kunna betyda att det fanns olika vägar till en examen, det vill säga att studenter med samma examen måste inte ha läst exakt samma kurser.

Att under sin studietid lära sig att bilda sig en egen vetenskaplig uppfattning, kanske i strid med vetenskaplig konsensus, samt att försvara den mot lärare, forskare och andra studenter skulle även det kräva mindre detaljstyrning och större utrymme för diskussion och debatt i våra seminarier. Hur skulle annars studenterna kunna träna sig på det? Detta skulle förutsätta bland annat att vi minskade antalet salstimmar för föreläsningar till förmån för ett större antal lärarledda seminarier med debattkultur. Föreläsningar kunde spelas in i större utsträckning och förbereda studenterna inför seminarierna.

Jag skulle välkomna om vi i svenskt högskolelandskap kunde gå en väg mot större akademisk frihet i bemärkelse av större valmöjligheter och fler seminarier med god debattkultur och hög vetenskaplig kvalitet. Det skulle gynna utvecklingen av studenternas akademiska ansvarstagande likväl som den högskolepedagogiska utvecklingen.

Be the First to comment.