Följ med på en resa till rövarna i Skuleskogen, från Aristoteles till Jonna Bornemark, från Augustinus till Henrik Lindeskog, från praktisk kunskap till AIL och från surströmming till hjortronsoppa. Allt för att jag skulle skriva om ett fint semesterminne!

Högskolan Väst har en mycket bra och professionell kommunikationsavdelning som strategiskt och långsiktigt arbetar med kommunikation. Den hjälper till att förflytta högskolans position nationellt och internationellt. Jag skulle kunna skriva en lång, lång blogg bara om detta – men då får jag på pälsen av våra kommunikatörer! För kort ska det vara och klokt och kraftfullt. Så därför kan jag bara summariskt lyfta alla våra kollegor här som jobbar på kommunikationsavdelningen. Stort tack ska ni ha!

Ja, ni anar inte hur jag har det. Egentligen. Bakom kulisserna med våra kära kommunikatörer. Jag ska uttala mig, titta på ett visst sätt in i kameran, prata samtidigt som jag går genom korridoren och dessutom titta in i kameran, skriva korta texter – definitivt inte fler än 2500 tecken (inklusive mellanslag!). Och nu ska det alltså vara en sommarblogg, lite lättsamt gärna. Kan du ge några boktips? Berätta om ditt smultronställe?! Ett fint semesterminne har du väl?!! Ja, hjälpsamma är de på kommunikation, många idéer bollas, uppmuntrande tillrop här och där! Allt för att få i gång mitt tröga minne eller avhjälpa min idétorka. Som råder mellan alla möten som handlar om allt annat än semester, fritid och sol.

Men det handlar egentligen inte om brist på vad jag vill och skulle kunna berätta, förmedla och säga. Det handlar snarare om att välja. Så nu går jag ”pang på” det första semesterminne jag kom att tänka på när Anna Hallberg försökte få mig på just semesterspåret. Ironiskt nog ligger detta minne fler än 35 år tillbaka.

Höga Kusten! Alltså, för den som inte varit där – ett MÅSTE. Skuleberget och Ulvön, närmare bestämt. En utmaning för den som är både höjdrädd och lätt blir sjösjuk. Men har man inte varit på Skuleberget och tittat ut över det fjordliknande kustlandskapet, där havet glittrar i miljontals reflexer och pusselbitar – då har man missat en av de, ah – vad säger jag? – då har man missat Sveriges vackraste del och utsikt. Punkt. Jag har varit där rätt ofta numera och det är samma fantastiska, nästan religiösa upplevelse vid varje tillfälle. En gång var jag där med min dotter Inga Karin när hon var 7 eller 8 år gammal. Givetvis ville hon titta på rövargrottan – bara 250 meter från bergstoppen. Jag kan säga att det var de längsta 250 metrarna i mitt liv: en smal stig, ytterst nära en svindlande avgrund. Det var 28 grader i solen. Inget bra läge för en som är höjdrädd. Men vilken utsikt!

Jag ser framför mig hur ni som läser dessa rader redan packar era resväskor för att ge er av till Skuleberget (det finns en linbana) och Skuleskogen. Till er vill jag säga: glöm inte packa ned Kerstin Ekmans ”Rövarna i Skuleskogen”, den är värd att läsas och även värd att läsas om. Det är en av de första böckerna på svenska jag kunde läsa OCH förstå! Med min nybörjarsvenska. Och sedan en tur med båten över till Ulvön. En så vacker utfärd och en otrolig vacker ö!! Känd för sin surströmmingsproduktion. För den som inte smakat en surströmmingsmacka – ta med en flaska akvavit eller vad som helst högprocentigt. Då glider den där mackan ner alldeles perfekt. Det är stämningen och sällskapet som räknas och är avgörande för en lyckad upplevelse av surströmmingen. Det hänger inte på fisken…

Båten till Ulvön! Ja, det var ju det där med sjösjukan. Färden var mycket blåsig och det regnade. Toaletterna var upptagna hela tiden. Så jag lärde mig att kräkas mot vinden över relingen, vilket – enligt Aristoteles terminologi – är en ”kunnighet” eller ”konst” eller hur som helst en ”praktisk kunskap”, som kan tränas och fördjupas i ett läge där vinden blåser från alla håll. Väl framme på ön som sedan också den slutade gunga så där efter en till två timmar, var det bara sol och underbart. Och om ni är där så glöm inte att titta in i kapellet med fantastiska målningar direkt på träväggarna. Tänk att den helige Augustinus avbildats så långt norrut i ett skandinavistiskt kapell på en liten ö vid Höga kusten. Augustinus som utifrån sin fråga ”Quid est enim tempus?” (Vad är tid?) filosoferade över tid och oändlighet och nutidens flyktighet. Nutiden beskriver han som en ytterst flyktig övergång från framtid till dåtid, det är den sekund där framtid blir dåtid. Och tänk att vi har medarbetare på Högskolan Väst som översätter latinska originalskrifter till svenska. Som Henrik Lindeskog vars översättning av en 1500-tals skrift utkommer under hösten (Artos-förlag): ”Laurentius Nicolai Norvegus S.J.: Examen. Confessionis Fidei. Synodi Upsalensis in regno Sueciae anno Domini 1593 celebratae”. Grymt jobbat!

Att tekniken att kräkas mot vinden på en båt över till Ulvön är (grekiskt) ”techne” och inte ”episteme”, det står någorlunda klart för alla som fördjupat sig i de filosofiska grunderna för Arbetsintegrerat lärande (AIL). Så mycket borde man på ett AIL-lärosäte kunna om ”Den nikomachiska etiken” (bok VI) där Aristoteles inte bara talar om teoretiska kunskaper som episteme (vetenskaplig kunskap), nous (insikt) och sophia (vishet), utan också om praktiska kunskaper som techne (”kunnighet” eller ”konst”, beroende på översättning) och fronesis (klokhet). Den som vill läsa mer om detta hänvisas till Jonna Bornemark: ”Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet” (Volante 2020), en bok som förresten är tillägnad även vår hedersdoktor Ingela Josefson. Där kan man bland annat läsa följande: ”I den senaste översättningen av bok VI i Den nikomachiska etiken översätter Charlotta Weigelt techne till konst medan Mårten Ringbom tidigare översatte det till kunnighet. I vilket fall betyder techne att man skapar eller producerar något som inte skulle uppstå av sig själv i naturen.” (s. 44) Det är viktigt att beakta att tekniken att kunna kräkas mot vinden på en båt över till Ulvön bara har en viss generaliserbarhet, och att det kan krävas andra tekniker för att kräkas mot vinden vid överfart till en ö på Västkusten, till exempel. Och därför kan det inte vara fråga om ”epistime” för i så fall hade det krävts vetenskaplig kunskap som gäller universellt. Som alltså skulle gälla för kräkandet vid överfart till alla tänkbara öar, liksom. Förutsatt motvind.

Bornemarks bok borde vara kurslitteratur i samtliga av våra program. Den ger en fördjupad förståelse för det vi håller på med inom akademin och i synnerhet på ett AIL-lärosäte. Och givetvis borde vi lärare och forskare tagit till oss den aktuella filosofiska litteraturen med koppling till AIL, för här förs det ett resonemang om ett kunskapsbegrepp som inkluderar den praktiska kunskapen. Kerstin Ekmans ”Rövarna i Skuleskogen” och Jonna Bornemarks ”Horisonten finns alltid kvar” blir mina tips för sommaren, surströmmingsmacka min kulinariska rekommendation för sensommaren. Och det mest fantastiska jag inmundigat på senare tid, det var i mars i Sundsvall, var en ljummen hjortronsoppa. Om ni kan få smaka en sådan – tveka inte!

Ifall ni bilar till Skuleskogen via E4:an ska ni inte missa två ”smultronställen” söder om den. Det ena ligger lite söder om Härnösand och är Barsviken kapell. Sväng från E4:an österut till Häggdånger och sedan vidare till Barsviken kapell. En härlig utsikt över havet väntar er och ett otroligt nätt kapell. Om det är låst så kan man hämta nyckeln hos en privatperson som bor i närheten, kanske 150 meter att gå. Fin picknickplats är det också! Eller stanna en natt om ni råkar ha en husvagn bakom bilen eller färdas i husbil. Det andra stället ligger norr om Härnösand och strax söder om Skuleberget och är Bönhamn, det mest pittoreska fiskeläge jag har sett. Lämna E4:an vid Dala och kör österut till Bönhamn. Om det är riktigt varmt kan det vara skönt att bada i havet där. Skönt och inte minst mycket uppfriskande! När ni sedan fortsätter till Skuleskogen ta vägen mot Ullånger och sen är ni egentligen redan framme.

Eller så gör ni något helt annat roligt och fantastiskt!

Glad sommar allihopa!
Vi ses i augusti!