”Vi har för många kommunikatörer på svenska lärosäten”, påstår Göran Arnqvist, professor i zooekologi vid Uppsala universitet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Inlägget har skapat mycket uppståndelse och upprördhet, inte minst därför att det är en riktig känga han ger till en hel yrkeskår. Även några av mina rektorskollegor har reagerat.  

Arnqvist har rätt i att antalet kommunikatörer vid lärosätena har ökat, om än från en relativt låg nivå. Den naturliga frågan blir då ”varför”? Det finns flera skäl.

Bra kommunikation kräver expertis. Visst är det så att vi alla kommunicerar (jag gör det till exempel nu genom att skriva den här bloggen), men det är inte rimligt att kräva att alla anställda på ett lärosäte ska vara experter på att kommunicera.

För att nå människor med de budskap vi har krävs väldigt specifik kunskap om hur sociala medier fungerar, hur man formulerar sig för att väcka intresse och kunskap om vad som driver en journalist. Uppgiften att utveckla och förvalta en webbplats som hv.se är ju bara det en ganska naturlig förklaring till ökat antal kommunikatörer. Dessutom har lagkraven som styr högskolans kommunikation, inte minst vad gäller tillgänglighet, ökat markant.

Men kommunikation och extern dialog är också något som präglar oss här på Högskolan Väst. Vi är en samverkande högskola som alltid sökt kontakt med omvärlden. Vi vill påverka samhället och vi vill att fler ska kunna ta del av vår forskning och vår utbildning. Det ställer höga krav på en effektiv och bra kommunikation.

Kommunikation och professionella kommunikatörer behövs därför att vår verksamhet kräver det.