Jag har i tidigare bloggar och tal refererat till studier och rapporter som visar att vår planet står inför stora och komplexa problem. FN:s senaste klimatrapport är en allra sista varningsklocka inför det som stundar om vi inte tar oss an dessa problem. Och det finns nu ingen annan möjlighet än att samla all klokskap i världen för att arbeta för en mer hållbar värld och detta med högt tempo. Ty tiden tickar i väg, temperaturen stiger. Men det handlar inte enbart om kunskap och uppfinningsrikedom utan det handlar även om hur vi kan ändra attityder och beteenden i olika områden. För det står klart att vi inte kan fortsätta leva på det sätt som vi gör idag om vi vill förhindra de, i det närmaste apokalyptiska, följder som detta skulle ha enligt klimatrapporten.

Vad betyder det för oss alla som arbetar inom akademin? Det betyder att vi måste arbeta över disciplingränserna, över landsgränserna, över generationsgränserna och komma över alla begränsningar för att våra barn och barnbarn ska ha en chans att få ett bra liv och för att vår planet skall överleva. Det betyder att våra utbildningar på ett helt annat sätt måste adressera hållbarhetsfrågor och etiska frågor (jfr Bo Rothstein & Lennart Levi). Samt att vi måste göra det internationellt, det vill säga vi måste koppla ihop oss och våra studenter med internationella nätverk och förbereda våra studenter att tänka och kunna agera globalt. Ingen kan ensam lösa en så stor uppgift (jfr Lennart Levi).

Att arbeta, studera och undervisa internationellt, över ämnesgränserna, över avdelnings- och institutionsgränserna och helst i övergripande projekt, och därtill vara inkluderande – det känns för många som en utmaning i sig. Men det är det som man diskuterar och försöker omsätta just nu internationellt på stora universitet i till exempel Danmark, Malaysia, Singapore och USA. Och jag hade den stora förmånen att lyssna på en föreläsare på en konferens häromdagen som presenterade en studie om detta, baserad på ingenjörsvetenskapliga utbildningar. Men som någon sade med en suck: ”The world has problems, universities have departments” (Garry Brewer). Jag tror vi verkligen måste tänka om radikalt i fråga om vår högskolepedagogik och designen av våra utbildningar.

I onsdags hade vi en workshop om de strategiska internationaliseringsprojekt som nu sätter igång på Högskolan Väst. Det var med stor glädje jag hälsade välkommen och jag tror att många av våra kollegor delar en dröm med mig – nämligen att låta internationaliseringen vara en kvalitetsaspekt i våra utbildningar och låta våra studenter från början bli fullvärdiga aktörer i den internationella akademiska familjen. Internationalisering för att det är en grundläggande idé i akademin och för att den ökar mångfalden av perspektiv. Men också för att vi har en stor och svår uppgift tillsammans världen över: att se till att vår planet kan vara hemvist även för våra barn och barnbarn. Den drömmen ska inte dö redan inom våra väggar – vi måste riva dem och tänka internationellt, mångdisciplinärt, generöst, inkluderande, offensivt och ”crazy enough”.

Jag har tidigare hänvisat till en läsvärd bok och rekommenderar den här en gång till – David Attenborough: ”A Life on Our Planet: My Witness Statement and a Vision for the Future” (2020). 

Jag ber er – läs den!

• David Attenborough: ”A Life on Our Planet: My Witness Statement and a Vision for the Future” (2020)
• Bo Rothstein, Lennart Levi: “Pandemin visar på behovet av förändrad högskoleutbildning”, DN debatt 22.2.2021
• Gordon Wilson: ”The World has Problems While Universities have Disciplines: Universities Meeting the Challenge of Environment through Interdisciplinary Partnerships”, (2009) Journal of the World Universities Forum, 2(2) pp. 57–62.
• Lennart Levi: “Stressors at work and elsewhere: a global survival approach”, European Journal of Workplace Innovation Volume 6, Issues 1-2, March 2021, pp. 119-129