Idag öppnas samhället upp igen. I två år har vi levt med delvis hårda restriktioner. Det finns studenter som är inne på femte terminen och enbart läst på distans. Barn som är två till tre år gamla idag har inte sett en annan värld så här långt. Det vill säga, dessa barn har varit omgivna av hemarbetande föräldrar, inte träffat så mycket övrig släkt utan levt i ett ständigt pågående digitalt rum, lärt sig hälsa med armbågen och firat jul på distans.

Nu återgår vi till det ”normala”. Vi vet inte riktigt hur det kommer att se ut. Därför lägger vi till, för säkerhets skull, att vi tar med oss det vi har lärt oss under pandemin. Fast om vi säger så ger vi samtidigt uttryck för att den är över. Men det är den inte. Utan vi hoppas och tror att vi kommer att klara oss för att de flesta av oss numera är vaccinerade. Viruset kommer att finnas kvar, det kommer att visa sig i nya former. Och den som är informerad vet att nästa pandemi är en tidsfråga blott.

Vad har vi då lärt oss ”av pandemin”? Jo, att vi kan hantera tekniken till vår fördel i undervisnings- och examinationssammanhang. Att vi inte behöver resa så mycket och kan spara resurserna för annat. En hel del har vi lärt oss men tydligen inte vad grunden för pandemin är – att vi lever på ett felaktigt sätt, överkonsumerar, förstör regnskogar och flyger kors och tvärs genom världen bara för att vi har råd. Så vad har vi lärt oss egentligen om vi bara fortsätter med vårt helt oacceptabla sätt att leva? Bara för att det råkat vara det ”normala”?!

Det som vi kunnat lära oss är hur vi kraftsamlat världens resurser för att bekämpa pandemin och följderna; hur hundratusentals människor i många yrkesgrupper under oföreställbart stora uppoffringar har kämpat för att rädda liv; hur forskare kämpat mot klockan för att utveckla vaccin; hur världens befolkning solidariskt gått och vaccinerat sig; hur resurserna delats någorlunda solidariskt, och så vidare och så vidare. Vi kan tänka, arbeta och lösa problem globalt. Om vi vill och om vi prioriterar. Och vi måste det.

Var och en av oss måste förstå att vi har ett ansvar för hela världen. Var och en av oss måste därför dra sitt strå till stacken. Var och en av oss måste tänka på alla våra barn och barnbarns framtid och leva därefter. DET är det nya normala.