Det bästa tal jag hört under min tid på Högskolan Väst hölls av en student. Philip Telläng fick i januari Götiska förbundets stipendium för att han som ämneslärarstudent uppvisat ett stort engagemang och förståelse för vikten av utbildningen och även visat prov på empatiskt och gott kamratskap.

Han gav följande tacktal till Götiska förbundet:

”Kunskap är en sådan aspekt som vi lärare behöver reflektera över dagligen, en aspekt som i min mening, i sin renaste form, bygger på två grundläggande fundament: Å ena sidan ser jag de logiska och praktiska funktionerna där kunskap är avgörande för hur vi interagerar med vår omvärld, en drivkraft som fått oss människor att nå dit vi är idag. Kunskap blir då ett praktiskt verktyg som för mänskligheten framåt, generation efter generation. Å andra sidan ser jag kunskap som en väg mot upplevelser. En väg som belyser både individuella och kulturella egenheter och uttryck.  Kreativitet uppstår exempelvis inte i ett vakuum utan bygger på viljan att förmedla tankar och känslor i syfte att dels få uttrycka sig, dels beröra andra. Kunskap blir då en väg mot upplevelser som gör livet värt att leva. Det är med dessa perspektiv jag nu åtar mig världens viktigaste yrke, ett yrke som grundar sig i tanken om att fostra och utbilda morgondagens tänkande och kännande människor. Visst hade jag här kunnat spinna vidare på vikten av en trygg och konstruktiv lärgemenskap, målet om att lyckas möta eleverna i deras proximala utvecklingszoner eller den absoluta glädjen som finns i att bygga relationer med dessa fantastiska individer. Aspekter som gör läraryrket både utmanande och värt att utöva. Men jag väljer i stället att med tacksamhet, stolthet och glädje se tillbaka på mina år som student på Högskolan Väst. Jag minns alla fantastiska lärare jag fått privilegiet att möta och lära av, alla fina vänskapsband som knutits och alla de tillfällen där våra gemensamma mål och intressen otaliga gånger resulterat i både planerade och spontana lärtillfällen. Tillfällen som jag hoppas att jag ska kunna ta med mig och återskapa i mitt eget klassrum. Slutligen vill jag nämna vilken ära det var att bli tilldelad detta fina stipendium. Denna uppskattning rörde mig ända in i själen och jag vill verkligen tacka er som ansåg att jag förtjänade denna utmärkelse. Detta betyder otroligt mycket för mig och är något som jag alltid kommer att bära med mig. Tack.

(Pausa en kort stund)

Men… nu när jag skrivit klart detta lilla tal och läst igenom det några gånger så känns det lite som om någonting saknas. Det är lite som om det är en akademiker som skrivit talet och ska jag vara helt ärlig så var det nog ingen som trodde att jag skulle bli något sådant, allra minst jag själv. Jag var den elev som under avslutningsceremonin i årskurs 6 fick en liten halvdan klapp på axeln och ett ”vi får väl hoppas att det blir något av dig också”, medan mina klasskamrater fick kramar och beröm. Jag var den som tänjde på gränserna, hamnade i fel umgänge och satt under ett utvecklingssamtal i årskurs 8 och blev visad en bild av en trappa som enligt min klassföreståndare skulle leda raka vägen in i kriminalitet. Jag var den som ibland var tvungen att stjäla mat då det inte fanns någon hemma, ansåg mig vara för cool för att bry mig om skolan och blev rankad som mest sannolik att hamna i parken som en gedigen medlem i A-laget. Jag var den som inte hade några direkta regler, blev tagen av polisen och som under många år valde att ”fly verkligheten”, som man ibland uttrycker det. Jag var den som enligt mina förutsättningar och bakgrund inte skulle vara där jag är idag. Och jag tror att det finns en otroligt viktig lärdom att ta med sig från detta. En lärdom om att det inom varje människa, till och med inom en sådan som mig, finns en dold potential som väntar på att få träda fram. Och att alla behöver någon som kan få en att inse att det aldrig är för sent att vända blad. Och glöm inte att denna någon kan vara du.”

Jag är oändligt glad och stolt över att Philip valt att studera hos oss och över alla våra studenter. Jag är också glad och stolt över Götiska förbundet och deras fina gest med detta stipendium. De var, som jag, synnerligen nöjda över att Philip blev årets pristagare.

(Talet återges med Philips tillåtelse)