I takt med samhällets och således även akademins utveckling hörs idag ibland röster som säger att det var bättre förr. Det var högre kvalitet i utbildningen. Forskningsresurser kraftsamlades. Det fanns mindre styrning och mer kollegialitet på lärosätena. Man arbetade med penna och papper och satsade inte resurser på att utveckla det digitala klassrummet. Visst var det bättre förr!

Visst var det? Att efter pandemin, där vi anställda i akademin kunde undervisa med hjälp av digitala redskap och inte förlorade våra jobb, ifrågasätta värdet av digitala former för undervisning är så pass obegåvat att det knappt är värt pappret eller pennan att ens bemöta det på allvar. Att ställa penna, papper och böcker mot det digitala klassrummet är att skapa en onödig dikotomi. Finns det en seriös person som har gjort det?

Genom det digitala klassrummet klarade vi inte bara att undervisa och examinera under pandemin, utan genom hybridundervisning kan vi nå studenter som inte har möjlighet till att läsa vid ett lärosäte, men i bästa fall kan samlas vid ett lärcentrum. Man skulle kunna kalla det för inkludering eller breddad rekrytering och breddat deltagande. Har med demokrati att göra, kanske!?

Genom hybridundervisning kan vi koppla ihop studenter och lärare från hela världen i samma digitala klassrum. Vi på Högskolan Väst gör det redan idag och vi brukar kalla det för en del i vårt internationaliseringsarbete. Men det är varmt och skönt i ankdammar, det ska inte förnekas.

När jag i förra seklet kom till Humanistiska fakulteten i Göteborg styrdes den av ett gubbgäng. Helt kollegialt! Om inte regeringen och sedan rektorn hade styrt i linjen hade man förmodligen än idag inte haft fler än en till två kvinnliga alibi-professorer i akademin. Hade det varit fint att fortsätta med det gubbaktiga klassrummet? Det finns säkert några som tycker det, och inkluderar detta i sin akademiska ”Det-var-bättre-förr”- körsång.

Det påstås också ibland att kvaliteten i akademin var bättre förr. Vissa anför inga belägg eller siffror för ett sådant påstående och tror sig kunna simma lugnt i sin ankdamm utan data och fakta. De som däremot arbetar med siffor räknar gärna fram hur mycket mer pengar det skulle kunna skickas till universitetens spetsforskning om man skulle lägga ner några av de allt för många lärosätena, och i så fall givetvis högskolorna. Alternativt om man gjorde om högskolorna till en sorts yrkeshögskolor utan forskarutbildning och forskning. Som i de ”gamla goda tiderna” där några få och nästan uteslutande manliga studenter genom sina föräldrar hade råd att ligga vid ett universitet – med forskning och forskningsanknutna utbildningar. För visst var det bättre förr! Eller?

Idag är en sådan dag. Jag kan till och med tänka: Kanske var det bättre förr. Och då menar jag riktigt förr. Som i förr-förr, typ. Till och med så mycket förr, att ingen akademi fanns. Man skulle ju kunna undra vilken nytta akademin gör och har gjort. Visserligen kan vi flyga till månen och komplettera papper och penna med datorer och tangenter.

Men permafrosten börjar smälta och människan är på väg mot sin undergång för att vi inte klarar av klimatbalansen. Vem jobbar med det – med eller utan penna? Har den självgoda akademin kanske mer bidragit till katastrofen, bland annat genom sina ”välsignade” tekniska forskningsframgångar, än att ha bidragit till fred, frihet och en hållbar värld?

Snart helg – nej, jag stänger dörren till mitt cellkontor och skriver något med en penna på något papper. Kanske ska jag läsa en kvalitativt framstående bok också. Fast – finns det ens sådana idag?? Och vad är kvalitet egentligen? Och hållbarhet? För vem???