Då har sista dagen kommit. Sista dagen på jobbet på Högskolan Väst alltså. Egentligen en semesterdag – fast med tidigt morgonmöte med SUHF:s expertgrupp för analys. Ett viktigt möte och en viktig arbetsgrupp. Där ledamöterna agerar för ökad akademisk frihet. Och har gjort så tidigare i andra arbetsgrupper sedan flera år tillbaka. Har det gett resultat? Det skulle jag vilja säga: regeringen ändrade högskolelagen så sent som 2021 och garanterar nu utöver den akademiska friheten för forskningen även den akademiska friheten för den högre utbildningen. Det som den i år nybildade arbetsgruppen gör är att driva specifika utredningar och ta fram underlag för att regeringen må sluta med detaljstyrningen av högre utbildning, till exempel genom att sluta med att stipulera examensmål. I vissa fall upp till 29 stycken i lärarutbildningen. Andra frågor som manglas: hur ska forskningsmedlen styras till lärosätena (det vill säga hur mycket ska styras upp genom forskningsfinansiärerna som Vetenskapsrådet, Forte osv.), hur mycket ska det anslås för den så kallade ”fria forskningen”, vem bör utse rektorer (styrelsen eller regeringen) och så vidare. Allt detta förankras under arbetets gång brett i SUHF:s förbund där alla lärosäten ingår.

Det är många viktiga frågor som står på spel och vi kommer förmodligen snart se en regering där statsministern kommer från ett parti vars viktigaste forskningspolitiska fråga är att samla forskningsanslagen på några utvalda lärosäten. Högskolan Väst kommer i så fall förmodligen inte vara ett sådant utvalt lärosäte. Däremot behöver högskolan goda och starka vänner bland universiteten i ett sådant läge. Profileringsområden, baserade på stark samverkan med industri och andra samhällsaktörer, kommer att vara en möjlighet eller till och med den enda chansen att kunna argumentera för fortsatta statliga forskningsanslag till Högskolan Väst. Jag hoppas och tror att vi har gjort vårt bästa på Högskolan Väst för att stå på en god grund även i ett sådant läge. Det är därför tragiskt att få höra och läsa om hur illa det påstås vara på vårt lärosäte med styrning på basis av samverkan och huruvida detta kränker den akademiska friheten och (den fria) grundforskningen. Det är tragiskt, för den akademiska friheten för forskningen utan forskningsanslag är ju inte särskilt mycket värd. Det inser väl de flesta.

Den akademiska friheten garanterar, enligt högskolelagen, val av forskningsämne, val av metod, val av publicering (HL §6). Inte mer och inte mindre. Den är däremot inget frikort för en forskare att göra vad som faller en in och heller inte någon friskrivning från ett anställningsuppdrag som ligger i linje med ett lärosätets verksamhetsidé – i alla fall om man vill ha statlig lön för sin forskningstid inom ramen för sin anställning. Att samverkan och utmaningsbaserad forskning, grundforskning och tillämpad forskning inte utesluter varandra har jag tidigare beskrivit i en krönika om Louis Pasteur. Pasteur själv kände det inte som ett hot mot den akademiska friheten, även om han inte kallade det precis så utan pratade om den ”fria kreativiteten”. Den specifika vinsten med samverkan för forskningen har beskrivits så sent som igår av Stefan Bengtsson, rektor för Chalmers, och detta trots att Chalmers inte behöver vara rädd för minskade statliga eller andra forskningsmedel. Han siktar mot att göra Chalmers världsbäst genom samverkan (Tidningen näringslivet, tn.se). Och detta sker helt i linje med högskolelagens tydliga formulering att det ”ska” ingå i högskolornas uppgift ”att samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte” (HL §2).

Med tanke på detta känns det obegåvat att dra upp gränser, murar och stuprör där det inte finns några. Eller där det inte borde finnas några, som mellan akademi och samhälle – dels för att akademin alltid är en del av samhället, dels för att den akademiska friheten inte borde ses som ett skydd för de individer och en verksamhet som finns inom akademin. Den akademiska friheten borde snarare ses som ett skydd för den akademiska verksamheten, för utbildning och forskning och dess resultat som inte begränsas av sådana konstgjorda murar. Vi lever i tider av ”open access” och ”livslångt lärande” där varje medborgare borde ses som en potentiell student med rätten till tillgång till vetenskaplig produktion. Det är hög tid att lämna akademins höga hästar och borgen. Och apropå höga hästar: Vad har akademin och grundforskningen i sin frihet egentligen åstadkommit de senaste 400 – 500 åren? Fantastiskt mycket! Men den har inte förhindrat att vi idag står inför en i det närmaste okontrollerbar klimatkatastrof utan den har snarare bidragit till den. Akademin har lärt oss mycket om historien men inte kunnat bidra till att inte upprepa alla dessa idiotier i form av till exempel det krig som utspelar sig mitt i Europa just nu. Den höga hästens tider borde därför vara förbi en gång för alla och så även tiden för den höga muren runt den skyddade akademi och ”fina” grundforskning som inte vill ta ansvar för de komplexa och globala problem hela världen står inför.

Frågan om den akademiska friheten måste vi diskutera och komplettera med frågan om det akademiska ansvaret för vårt samhälle och världssamfundet, för demokrati och en hållbar värld. Även detta finns stipulerat i högskolelagen (HL §6). Vi kan och får inte ducka för dem och för komplexiteten i de globala utmaningarna. Och vi kan givetvis inte gärna hävda att detta står i strid med den akademiska friheten. Vi behöver definitivt inga akademiker som vill ducka för dem för att frågorna är obekväma och komplexa eller verkar vara komplicerade – mest för att de stör enskilda forskares bekvämlighet. Och som önskar ta den akademiska friheten för något annat än den är definierad som utan för att skydda den egna bekvämlighetszonen i akademin.

Låt oss ta oss an de utmaningarna tillsammans. Låt oss hålla kontakten i dessa och andra frågor. För det är som jag sade på min avtackning här om dagen: man lämnar inte Högskolan Väst när man slutar här som student eller medarbetare, utan man tar högskolan med sig när man går ut ur den fina nya in- och utgången! Jag tar med mig Högskolan Väst till Mälardalens universitet, där andra medlemmar i den internationella akademiska familjen bor. Det ser jag fram emot. Och jag kommer inte att glömma alla er offensiva, engagerade, fantastiska, stolta, kunniga, inkluderade, drivande, generösa vänner, kollegor och studenter och samverkanspartners i sann ”crazy enough”-anda, med andra ord: familjemedlemmar, i Trollhättan. Tack för den utvecklande och givande tid vi har haft tillsammans under de senaste sex åren. Och på återseende!

Ps Ta gärna del av mina reflektioner från tiden som rektor i högskolans podcast HV Talks